onsdag 8 juni 2016

3 månader senare



Det kan aldrig bli för många nystarter, eller? Livet går ut på ideliga nystarter från smått till stort. Börja om igen, och igen... Men bloggandet hör i alla fall till trevligheterna.

Om jag läst rätt går bloggutmaningen #blogg100 i mål idag efter 3 månader. Grattis till alla som bloggade sig igenom hela denna tid! Och bra gjort av alla som skrev en del av tiden!

Jag visste inte alls hur våren skulle se ut för mig, när jag "på ett hörn" antog bloggutmaningen i mars. Jag förstod att jag inte skulle kunna skriva hela tiden, men jag kom väl igång lite grann... där i starten. Bloggandet gick inte att kombinera på ett bra sätt med livet i övrigt, som blev skakigare än någonsin. Men jag har ändå fått någonting: En ny blogg! Det är min 6:e blogg sen jag första gången postade ett offentligt inlägg i maj 2008.

För det mesta ger skrivandet någonting i sig - för egen del. Att skriva är att göra saker tydligare, hur anspråkslösa de än kan verka. Först i efterhand kan man se mening i vissa saker. Men skrivandet behöver inte alltid ha ett högre syfte. Förr om åren var det något jag kunde dela med andra också, och det hoppas jag kunna återkomma mer till!

Loggbok 42 är nu inne i juni månad. Igår var det tillräckligt varmt för att sitta i linne på min balkong (den ligger oftast i skugga), men idag har det varit blåsigt här uppe på Gärdeshöjden och i morse vaknade jag till smattrande regn. Jag gillar sommarregn. Och jag gillar skugga.

Nu kör jag vidare lite till med bloggen. Vad det kommer att innebära visar sig! Weiter geht´s. 

måndag 25 april 2016

Jag, resorna och vardagslivet

Lyan.
Det har ofta känts som om jag är hemma jämt.
Men när jag ser tillbaka har jag ändå varit iväg en del de senaste åren.

Framkalla kort, det måste jag göra! Att ha foton på papper och i bästa fall sätta dem i album hör även till det moderna livet, tycker jag. Men så tittade jag tillbaka och insåg att det är 2,5 år sen sist. Dags att sätta igång alltså, men i vilken ände ska jag börja?

Så värst mycket bilder har jag inte tagit på senare år, tänkte jag. Det blir mest på semestrar. Men när jag gjorde en spontan lista på händelser och platser jag vill framkalla ifrån blev det ändå såhär:

2016
Långweekend i Småland
Weekend i Norrköping

2015
Budapest vid påsken
Höga kusten i juni med Kramfors och Nordingrå
Roadtrip i Småland och Östergötland i juli. Växjö, Glasriket (Kosta, Målerås), Gränna, Tranås, Vadstena, Bunn, Jönköping, Motala, småbyar vid Vättern och vid Göta kanal
Berlin i november
Weekend i Eskilstuna i december

2014
40-årsfirande i januari/februari
Weekend i Trosa
Grekland i maj
Göteborg i maj
Newcastle, England, i juni
Turkiet i juli
Dalarna i juli. Rättvik, Leksand, Falun, Tällberg, Sundborn, Siljan

2013
Österlen, Köpenhamn, Malmö

Övrigt under åren: Utflykter i Sörmland inklusive många helger i Nyköping.

Därutöver tillkommer lite vardagsliv i Stockholm inklusive systerson H och foton från min förra arbetsplats (ett museum) samt dokumentation över en viktnedgång.

Helt sysslolös verkar jag inte ha varit. Foton är ett bra sätt att aktivt påminna sig om positiva saker. Minnen som bevaras gör tillvaron mer meningsfull. Även om det i vissa fall blir en smula försköning av verkligheten så som den var.

söndag 24 april 2016

Nerslag i nuet

Senaste bok jag läst: Det kommer att gå över. "En överlevnadsguide & tröstebok för dig som är deprimerad, nedstämd eller bara har tappat kontakten med din livsglädje". Av Maggan Hägglund.

Senaste tidning (tidskrift) jag bläddrat i: Skriva. Jag såg en annons som fick mig att kolla upp skrivarkurser i sommar. Det ville jag testa förra året för första gången, men då var jag för sent ute, och så brast modet. Dessutom kom velighet med mannen emellan. Nu har jag chansen på nytt att anmäla mig - om jag vill... och har råd.



Poddar jag lyssnar på: Alex och Sigges podcast på fredagar, Värvet och 60 minuter när jag vill höra intressanta samtal/intervjuer under promenader. Det måste vara något med "existentiell touch" för tillfället... När jag är på lättsammare humör blir det också Fredagspodden, Filip och Fredrik samt poddar inom hälsa - främst psykisk hälsa/ohälsa, exempelvis Sinnessjukt.

Senaste film: Igår gjorde jag ett försök att se den senaste Mission Impossible - Rouge Nation där två utmärkta svenska skådespelare är med. (Jens Hultén och Rebecca Ferguson.) Men jag kunde inte engagera mig i filmens intrig, som tycktes vara en upprepning av tidigare filmers intriger (kanske också meningen?) så jag såg inte klart. Jag har ett icke uttalat projekt att ta mig an actionfilmer, som ett botemedel mot dysterhetens handlingsförlamning. "Jag minns fortfarande glädjen när jag såg Bond på bio i Berlin", sa jag till en närstående. Hittills har jag lyckats med de senaste Beckfilmerna och jag har skaffat mig en filmtjänst: C-more. 

Kuriosa: I Beck blev jag så förtjust i den nya poliskaraktären Steinar, som spelas av norska Kristofer Hivju, att jag för första gången (troligen) köpte tidningen Café där skådespelaren prydde omslaget. Jag överväger även att se Game of Thrones för den sakens skull, vilket skulle vara okaraktäristiskt. 



Senaste recept: FaR = fysisk aktivitet på recept. "Valfri träning" är ordinerat. Det är nog tredje gången jag får ett sånt recept från någon inom vården. Hoppas på bättre utfall denna gång... Det är vagt definierat så det gäller att jag själv gör det konkret.

Senaste cafébesök: Gunnarssons konditori på Götgatan. Igår blev jag bjuden på fika på ett klassiskt café, som tydligen är från 1931. Jag gör ingen recension av just den platsen - det var mest trevligt att träffa en vän - men jag är lite bekymrad över att de individuella och traditionella caféerna slås ut av de stora kaffekedjorna. Även om jag själv gynnar de stora vore det trist om det till slut inte fanns alternativ. Fortfarande finns ju några udda oaser i storstan (men jag letar inte aktivt efter dem!), annars får man sätta hoppet till mindre samhällen eller åka utomlands för att finna dem. En relativt viktig fråga, tycker jag, som har caféliv som ett av mina intressen.

onsdag 23 mars 2016

Stadsskadad

Traditionellt påskpynt. Kontrasten mot mitt liv är slående.

Dagens mest exklusiva: Tystnaden som hörs - ja, den hörs! - när jag ensam sitter vaken i det vackra huset på landet. Jag glömmer detta: Hur verklig tystnad känns. Detta är mitt favoritläge, jag älskar riktigt tystnad. Först susar det lite i öronen när bruset lägger sig, sen skapar tystnaden ett vilsamt skydd för öronen. För hjärnan. Och för kroppen.

Ändå: Jag har visserligen rest lite idag, men så överdrivet bullrigt har det inte känts. Inget oväsen som har stuckit ut, inga direkta rop och skrik. Men ljudet är ju där jämt och jag känner mig plötsligt stadsskadad. I citykärnan och på Centralstationen är det såklart lite buller, även om man vant sig vid att stänga av, följa strömmen och ha sitt eget mål för ögonen. Det stör inte direkt, någon tankeverksamhet behövs inte i förhållande till ljuden. Jag säger visserligen hej till tystnaden och pustar ut när jag kommer hem till min lya i utkanten av stan, men då lever jag också i tron att det är tyst. Det är ju så stillsamt där jag bor. Men det är aldrig som nu, aldrig som i denna sena kvällstimme på det så kallade landet. Det märks alltså inte förrän jag lämnar stan, och då påminns jag: Äkta tystnad är frihet.

Dagens mest alienerade: Här i huset står ett fint påskris, som jag förevigade ovan. Jag säger uppskattande: "Har du köpt ett påskris!" Svaret: "Jag har plockat det."
Plockat riset själv? Var då, i skogen? Burit hem under armen? Letat fram påskfjädrar från en låda i ett skåp och omsorgsfullt satt fast?

Dagens lataste singelkonsument: "Imorgon tänkte jag att vi skulle äta kycklingpytt", får jag höra. "Så gott!, säger jag och tänker att det var praktiskt ordnat när vi bara är två. I min enfald ser jag en fryspåse framför mig med en ny sorts pytt. I verkligheten ska kycklingpytten tillverkas från ett recept urklippt från ett tidning.

Hjälp, jag har inte kontakt med något äkta längre. Hjälp, jag är stadsskadad.

#blogg100
#loggbok42

När jag klev av tåget i fel stad - adjö blogg 100

Ojdå! Dagarna i det som skulle bli Blogg 100 hamnade plötsligt på 23. Ett delikat litet datum, två månader efter min 42-årsdag... En milstolpe. Nåja, jag gillar visst att spetsa tillvaron med överord.

Jag kommer tyvärr inte att kunna delta i #blogg100, så som jag önskat. Ack! Det är inte brist på ämnen som hindrar mig, absolut inte, jag kan på rak arm komma på ett hundratal saker att skriva om i olika varianter, men... 

Igår klev jag av på fel tunnelbanestation på fel linje.
Idag klev jag av ett tåg i fel stad.
Jag är som sagt "bara" 42.

Mitt skrivande behöver koncentreras till andra platser just nu, och jag hade inte räknat med att det skulle uppta så pass mycket energi. Rättare sagt: Jag trodde att #blogg100 skulle distrahera mig från nödvändigt ont, vilket det kunde ett antal timmar. Men jag vill göra detta bra... jag vill inte bara slänga ur mig texter. Erkänner villigt min fåfänga på denna punkt.

Skriva fortsätter jag såklart med, även bloggande, men troligen inte inom ramen för #blogg100 - nu när dag 23 går mot sitt slut... Lite retligt att behöva "ge upp" så tidigt, men jag hade länge tänkt starta en ny blogg och nu har jag gjort det. Tacksam alltså! 

Det är ändå en liten skatt som finns "där ute" i form av allehanda bloggskribenter. Jag har bara kollat lite, men kan med säkerhet säga: Bravo alla bloggare! Kul att ni sätter ord på era tankar, reflektioner, erfarenheter, kunskaper, minnen och spaningar. 

Att dela med sig är alltid generöst. Det är som en fröpåse av gemenskap, som man sprider ut över människor som befinner sig på olika orter, i olika kvarter, vid olika skrivbord, på olika caféer, i olika soffor, vid olika sorters skärmar och tangentbord vid olika tider på dygnet. Skickar ett hej till er alla!

Nu när jag inte har pressen på mig kan jag "glatt" skriva vidare på bloggen... Det är inte bloggen som har pressat mig i första hand, men jag behöver slipa på min medvetna närvaro, vilket jag fått tydliga bevis på.

#blogg100
#loggbok42
#dag23

Weiter geht´s. And it goes on. /Hälsning från ett tåg någonstans i Sverige.

tisdag 15 mars 2016

Acceptera bakslagen



Mitt allra enklaste framgångstips till mig själv är detta: Acceptera bakslagen. 


Det finns inget svårare än att släppa taget om bakslag. Alltid finns det något bakslag som ligger och skaver, som den mörkare tonen i tillvaron. Åtminstone är det så för mig. Bakslagen kan röra stort eller smått och bli ett hinder för att försöka på nytt. 

Svensk ordbok definierar bakslag: (oväntat) ogynnsamt resultat. Jfr. motgång. 

Bakslag kan innebära självförebråelser, undvikande, skuldkänslor, generaliseringar, deppiga tankar och negativa känslor.

Bakslag kan röra alla områden i livet som man sätter upp önskningar och mål kring: Mat och vikt. Relationer. Arbete. Jobbsökande. Spara pengar. Matsedel. Veckoplaner. Träning. Skrivande... Ja, om man ser hur många delar av livet de flesta av oss ständigt vill påverka och kanske förbättra blir risken för bakslag tydlig.

Ingen människa kan gå genom vardagen och livet utan bakslag, men det är olika hur man ser på sina motgångar. 

I mitt huvud går bakslagen hand i hand med tankefällorna. Man måste vara listig för att se hur de tillsammans försöker lura en! 

Det finns förmodligen en anledning till att tankefällor är så centrala i kognitivt inriktad terapi. De vill hindra en från att förändra och från att börja om. De varnar för risker och katastrofer. De säger att de vill skydda, men istället skrämmer de upp. Trots att jag ogillar tankefällorna ska de få minst en egen text där jag skärskådar dem.

Att jag inte har skrivit något i bloggutmaningen #blogg100 på tre dagar får räknas som ett mycket litet bakslag i livsperspektiv. Jag hade inget tydligt mål om att "lyckas" då det finns för mycket annat som tar energi. Det vore i och för sig spännande om jag skrev 100 texter på 100 dagar, men det måste inte nödvändigtvis ske varje dag.

#blogg100
#loggbok42
#dag15

fredag 11 mars 2016

Underhållning med inslag av besvikelse

Icke-kvalitativ fredagsunderhållning: Chips och läsk framför Let´s Dance. Jag har verkligen gillat detta tv-program och följt det mer eller mindre sen starten, men nu är det visst elfte säsongen. Det känns trött.. fortfarande gamla sexistiska skämt... lite skämskudde... och en ny sammansättning på juryn som gör att det goda samspelet inte finns kvar. Saknar domare Dermot! Nu har det sammantaget blivit mer kyligt och själlöst. Till och med det värsta tramsandet var att föredra, nu känns det mer ansträngt faktiskt. Dansen finns kvar i alla fall och det är fortfarande lite intressant att kolla på, tack vare de duktiga proffsdansarna.

#Blogg100
#Loggbok42
#Dag11

torsdag 10 mars 2016

Min paus: Mediyoga

Figuren "Courage".
Jag hittade henne nyligen i en butik,
just när jag behövde mod och inspiration.

Det finns vanliga dagar och så finns det märkliga dagar. Det här var en märklig dag som gärna får försvinna i glömska bortsett från en sak som ägde rum mellan 17 och 18. Jag går på medicinsk yoga sen i höstas och idag fick jag släpa mig dit. Jag hade dock vissa förhoppningar eftersom jag bytt grupp och idag skulle testa den nya ledaren för första gången. Det är en person som etablerat medicinsk yoga och Mediyogainstitutet i Sverige. Han var bra och jag var nöjd med att jag fick min paus från allt brus inklusive ett ryggträningspass. Det är så praktiskt att träningslokalen ligger tio minuters gångväg från min lya. Utmaningen nu är att få in de här stillsamma övningarna i vardagen!

#blogg100
"loggbok42
#dag10

onsdag 9 mars 2016

Den effektiva bloggen

Privatbloggig bild.

  • 175 kronor lyx i form av en ny bodylotion. Min 40+-filosofi.
  • 10 gröna ljus då ljus tillsammans med tulpaner gör lyan varm. Och jag gillar grönt.
  • 1 tidning Tara som jag utgör målgrupp för. Minus den framgångsrika karriären och familjen. Har läst den här sortens tidning sen jag var 35 = lillgammalt. 
  • 100-tals dagar längst fram i olika klassrum då jag bar silversmycket på bilden som jag fått av min syster. Det påminner mig om en stark och spännande tid! Det har inte använts på länge, men jag ska byta ut det slitna snöret och ta fram silverputs. 
  • En gedigen tidning i storformat från Blank Spot Project kom i brevlådan idag. Jag är medlem i denna medborgarfinansierade journalistiska rörelse. Det måste vara det bästa som hänt journalistiken på länge! Rekommenderas för den som är intresserad av världens berättelser. (Se länk ovan.)




#blogg100
#loggbok42
#dag9

tisdag 8 mars 2016

Vikten av att bryta vanor

Biblioteksfynden.

Jag blir alltid lika nöjd när jag lyckas bryta vanor. Nu tänker jag inte på en specifik vana utan snarare mönstret av rutinartade handlingar i vardagen. Ibland kommer jag på mig själv med att inte har brutit vanor eller prövat något nytt på länge. Tristesskänslan som uppstår då!

Man går samma vägar, ser samma saker omkring sig, söker upp samma platser, handlar i samma affärer, går till samma tunnelbanestationer och så snurrar det på vecka för vecka...

Det är alltså inte de stora livsavgörande sakerna det handlar om (även om jag vill förändra där också) utan de små vanorna som bildar vardagslivets kitt. Rutiner är nödvändigt, man måste ha något att luta sig emot för att minimera antalet beslut och skapa viss trygghet, men det är i värsta fall själsdödande att aldrig bryta av. Det beror antagligen på vilken sorts person man är. Själv är jag Vattuman, vilket jag såklart tar jätteallvarligt...

Ofta är det slumpen som gör att jag provar något nytt i det lilla. Ibland har jag som projekt att göra något litet nytt varje dag, men det glömmer jag snabbt bort!

Idag på väg hem till lyan skulle jag ta tunnelbanan från Östermalmstorg, vilket jag ofta gör. Men först ville jag ha en kaffe och bestämde mig för att stanna vid den stora kaffekedjan, som är belägen så att man kan studera framrusande trafikanter. Jag har aldrig fikat där tidigare eftersom det är så lite plats att sitta på, men nu såg jag en skylt där det stod; "ta gärna med kaffet en trappa upp". Till biblioteket? Ja, så var det faktiskt. Att fika i det kommunala biblioteket ovanför var tillåtet och nu besökte jag för första gången denna filial som jag passerat så många gånger.

Resultatet? Jag hittade en bok om ett ämne jag är intresserad av: Introvert och extrovert personlighet. Sen kollade jag in dvd-filmer (ja, sånt finns ännu) och var annars än på ett bibliotek skulle man skylta med en tysk film? Det passade perfekt för mig som känner att jag vill öva och använda min tyska mer. I två veckor får jag låna filmen, tänk vilken generös institution biblioteken är!

Att göra ett litet avsteg från det vanliga idag var framgångsrikt. Mer sånt.

#blogg100
#loggbok42
#dag8