3 månader senare

Det kan aldrig bli för många nystarter, eller? Livet går ut på ideliga nystarter från smått till stort. Börja om igen, och igen... Men bloggandet hör i alla fall till trevligheterna.

Om jag läst rätt går bloggutmaningen #blogg100 i mål idag efter 3 månader. Grattis till alla som bloggade sig igenom hela denna tid! Och bra gjort av alla som skrev en del av tiden!

Jag visste inte alls hur våren skulle se ut för mig, när jag "på ett hörn" antog bloggutmaningen i mars. Jag förstod att jag inte skulle kunna skriva hela tiden, men jag kom väl igång lite grann... där i starten. Bloggandet gick inte att kombinera på ett bra sätt med livet i övrigt, som blev skakigare än någonsin. Men jag har ändå fått någonting: En ny blogg! Det är min 6:e blogg sen jag första gången postade ett offentligt inlägg i maj 2008.

För det mesta ger skrivandet någonting i sig - för egen del. Att skriva är att göra saker tydligare, hur anspråkslösa de än kan verka. Först i efterhand kan man se mening i vissa saker. Men skrivandet behöver inte alltid ha ett högre syfte. Förr om åren var det något jag kunde dela med andra också, och det hoppas jag kunna återkomma mer till!

Loggbok 42 är nu inne i juni månad. Igår var det tillräckligt varmt för att sitta i linne på min balkong (den ligger oftast i skugga), men idag har det varit blåsigt här uppe på Gärdeshöjden och i morse vaknade jag till smattrande regn. Jag gillar sommarregn. Och jag gillar skugga.

Nu kör jag vidare lite till med bloggen. Vad det kommer att innebära visar sig! Weiter geht´s. 

Jag, resorna och vardagslivet

Lyan.
Det har ofta känts som om jag är hemma jämt.
Men när jag ser tillbaka har jag ändå varit iväg en del de senaste åren.

Framkalla kort, det måste jag göra! Att ha foton på papper och i bästa fall sätta dem i album hör även till det moderna livet, tycker jag. Men så tittade jag tillbaka och insåg att det är 2,5 år sen sist. Dags att sätta igång alltså, men i vilken ände ska jag börja?

Så värst mycket bilder har jag inte tagit på senare år, tänkte jag. Det blir mest på semestrar. Men när jag gjorde en spontan lista på händelser och platser jag vill framkalla ifrån blev det ändå såhär:

2016
Långweekend i Småland
Weekend i Norrköping

2015
Budapest vid påsken
Höga kusten i juni med Kramfors och Nordingrå
Roadtrip i Småland och Östergötland i juli. Växjö, Glasriket (Kosta, Målerås), Gränna, Tranås, Vadstena, Bunn, Jönköping, Motala, småbyar vid Vättern och vid Göta kanal
Berlin i november
Weekend i Eskilstuna i december

2014
40-årsfirande i januari/februari
Weekend i Trosa
Grekland i maj
Göteborg i maj
Newcastle, England, i juni
Turkiet i juli
Dalarna i juli. Rättvik, Leksand, Falun, Tällberg, Sundborn, Siljan

2013
Österlen, Köpenhamn, Malmö

Övrigt under åren: Utflykter i Sörmland inklusive många helger i Nyköping.

Därutöver tillkommer lite vardagsliv i Stockholm inklusive systerson H och foton från min förra arbetsplats (ett museum) samt dokumentation över en viktnedgång.

Helt sysslolös verkar jag inte ha varit. Foton är ett bra sätt att aktivt påminna sig om positiva saker. Minnen som bevaras gör tillvaron mer meningsfull. Även om det i vissa fall blir en smula försköning av verkligheten så som den var.

Nerslag i nuet

Senaste bok jag läst: Det kommer att gå över. "En överlevnadsguide & tröstebok för dig som är deprimerad, nedstämd eller bara har tappat kontakten med din livsglädje". Av Maggan Hägglund.

Senaste tidning (tidskrift) jag bläddrat i: Skriva. Jag såg en annons som fick mig att kolla upp skrivarkurser i sommar. Det ville jag testa förra året för första gången, men då var jag för sent ute, och så brast modet. Dessutom kom velighet med mannen emellan. Nu har jag chansen på nytt att anmäla mig - om jag vill... och har råd.

Poddar jag lyssnar på: Alex och Sigges podcast på fredagar, Värvet och 60 minuter när jag vill höra intressanta samtal/intervjuer under promenader. Det måste vara något med "existentiell touch" för tillfället... När jag är på lättsammare humör blir det också Fredagspodden, Filip och Fredrik samt poddar inom hälsa - främst psykisk hälsa/ohälsa, exempelvis Sinnessjukt.

Senaste film: Igår gjorde jag ett försök att se den senaste Mission Impossible - Rouge Nation där två utmärkta svenska skådespelare är med. (Jens Hultén och Rebecca Ferguson.) Men jag kunde inte engagera mig i filmens intrig, som tycktes vara en upprepning av tidigare filmers intriger (kanske också meningen?) så jag såg inte klart. Jag har ett icke uttalat projekt att ta mig an actionfilmer, som ett botemedel mot dysterhetens handlingsförlamning. "Jag minns fortfarande glädjen när jag såg Bond på bio i Berlin", sa jag till en närstående. Hittills har jag lyckats med de senaste Beckfilmerna och jag har skaffat mig en filmtjänst: C-more. 

Kuriosa: I Beck blev jag så förtjust i den nya poliskaraktären Steinar, som spelas av norska Kristofer Hivju, att jag för första gången (troligen) köpte tidningen Café där skådespelaren prydde omslaget. Jag överväger även att se Game of Thrones för den sakens skull, vilket skulle vara okaraktäristiskt. 

Senaste recept: FaR = fysisk aktivitet på recept. "Valfri träning" är ordinerat. Det är nog tredje gången jag får ett sånt recept från någon inom vården. Hoppas på bättre utfall denna gång... Det är vagt definierat så det gäller att jag själv gör det konkret.

Senaste cafébesök: Gunnarssons konditori på Götgatan. Igår blev jag bjuden på fika på ett klassiskt café, som tydligen är från 1931. Jag gör ingen recension av just den platsen - det var mest trevligt att träffa en vän - men jag är lite bekymrad över att de individuella och traditionella caféerna slås ut av de stora kaffekedjorna. Även om jag själv gynnar de stora vore det trist om det till slut inte fanns alternativ. Fortfarande finns ju några udda oaser i storstan (men jag letar inte aktivt efter dem!), annars får man sätta hoppet till mindre samhällen eller åka utomlands för att finna dem. En relativt viktig fråga, tycker jag, som har caféliv som ett av mina intressen.

Stadsskadad

Traditionellt påskpynt. Kontrasten mot mitt liv är slående.

Dagens mest exklusiva: Tystnaden som hörs - ja, den hörs! - när jag ensam sitter vaken i det vackra huset på landet. Jag glömmer detta: Hur verklig tystnad känns. Detta är mitt favoritläge, jag älskar riktigt tystnad. Först susar det lite i öronen när bruset lägger sig, sen skapar tystnaden ett vilsamt skydd för öronen. För hjärnan. Och för kroppen.

Ändå: Jag har visserligen rest lite idag, men så överdrivet bullrigt har det inte känts. Inget oväsen som har stuckit ut, inga direkta rop och skrik. Men ljudet är ju där jämt och jag känner mig plötsligt stadsskadad. I citykärnan och på Centralstationen är det såklart lite buller, även om man vant sig vid att stänga av, följa strömmen och ha sitt eget mål för ögonen. Det stör inte direkt, någon tankeverksamhet behövs inte i förhållande till ljuden. Jag säger visserligen hej till tystnaden och pustar ut när jag kommer hem till min lya i utkanten av stan, men då lever jag också i tron att det är tyst. Det är ju så stillsamt där jag bor. Men det är aldrig som nu, aldrig som i denna sena kvällstimme på det så kallade landet. Det märks alltså inte förrän jag lämnar stan, och då påminns jag: Äkta tystnad är frihet.

Dagens mest alienerade: Här i huset står ett fint påskris, som jag förevigade ovan. Jag säger uppskattande: "Har du köpt ett påskris!" Svaret: "Jag har plockat det."
Plockat riset själv? Var då, i skogen? Burit hem under armen? Letat fram påskfjädrar från en låda i ett skåp och omsorgsfullt satt fast?

Dagens lataste singelkonsument: "Imorgon tänkte jag att vi skulle äta kycklingpytt", får jag höra. "Så gott!, säger jag och tänker att det var praktiskt ordnat när vi bara är två. I min enfald ser jag en fryspåse framför mig med en ny sorts pytt. I verkligheten ska kycklingpytten tillverkas från ett recept urklippt från ett tidning.

Hjälp, jag har inte kontakt med något äkta längre. Hjälp, jag är stadsskadad.

#blogg100
#loggbok42

När jag klev av tåget i fel stad - adjö blogg 100

Ojdå! Dagarna i det som skulle bli Blogg 100 hamnade plötsligt på 23. Ett delikat litet datum, två månader efter min 42-årsdag... En milstolpe. Nåja, jag gillar visst att spetsa tillvaron med överord.

Jag kommer tyvärr inte att kunna delta i #blogg100, så som jag önskat. Ack! Det är inte brist på ämnen som hindrar mig, absolut inte, jag kan på rak arm komma på ett hundratal saker att skriva om i olika varianter, men... 

Igår klev jag av på fel tunnelbanestation på fel linje.

Idag klev jag av ett tåg i fel stad.

Jag är som sagt "bara" 42.

Mitt skrivande behöver koncentreras till andra platser just nu, och jag hade inte räknat med att det skulle uppta så pass mycket energi. Rättare sagt: Jag trodde att #blogg100 skulle distrahera mig från nödvändigt ont, vilket det kunde ett antal timmar. Men jag vill göra detta bra... jag vill inte bara slänga ur mig texter. Erkänner villigt min fåfänga på denna punkt.

Skriva fortsätter jag såklart med, även bloggande, men troligen inte inom ramen för #blogg100 - nu när dag 23 går mot sitt slut... Lite retligt att behöva "ge upp" så tidigt, men jag hade länge tänkt starta en ny blogg och nu har jag gjort det. Tacksam alltså! 

Det är ändå en liten skatt som finns "där ute" i form av allehanda bloggskribenter. Jag har bara kollat lite, men kan med säkerhet säga: Bravo alla bloggare! Kul att ni sätter ord på era tankar, reflektioner, erfarenheter, kunskaper, minnen och spaningar. 

Att dela med sig är alltid generöst. Det är som en fröpåse av gemenskap, som man sprider ut över människor som befinner sig på olika orter, i olika kvarter, vid olika skrivbord, på olika caféer, i olika soffor, vid olika sorters skärmar och tangentbord vid olika tider på dygnet. Skickar ett hej till er alla!

Nu när jag inte har pressen på mig kan jag "glatt" skriva vidare på bloggen... Det är inte bloggen som har pressat mig i första hand, men jag behöver slipa på min medvetna närvaro, vilket jag fått tydliga bevis på.

#blogg100

#loggbok42

#dag23

Weiter geht´s. And it goes on. /Hälsning från ett tåg någonstans i Sverige.

Acceptera bakslagen

Mitt allra enklaste framgångstips till mig själv är detta: Acceptera bakslagen. 

Det finns inget svårare än att släppa taget om bakslag. Alltid finns det något bakslag som ligger och skaver, som den mörkare tonen i tillvaron. Åtminstone är det så för mig. Bakslagen kan röra stort eller smått och bli ett hinder för att försöka på nytt. 

Svensk ordbok definierar bakslag: (oväntat) ogynnsamt resultat. Jfr. motgång. 

Bakslag kan innebära självförebråelser, undvikande, skuldkänslor, generaliseringar, deppiga tankar och negativa känslor.

Bakslag kan röra alla områden i livet som man sätter upp önskningar och mål kring: Mat och vikt. Relationer. Arbete. Jobbsökande. Spara pengar. Matsedel. Veckoplaner. Träning. Skrivande... Ja, om man ser hur många delar av livet de flesta av oss ständigt vill påverka och kanske förbättra blir risken för bakslag tydlig.

Ingen människa kan gå genom vardagen och livet utan bakslag, men det är olika hur man ser på sina motgångar. 

I mitt huvud går bakslagen hand i hand med tankefällorna. Man måste vara listig för att se hur de tillsammans försöker lura en! 

Det finns förmodligen en anledning till att tankefällor är så centrala i kognitivt inriktad terapi. De vill hindra en från att förändra och från att börja om. De varnar för risker och katastrofer. De säger att de vill skydda, men istället skrämmer de upp. Trots att jag ogillar tankefällorna ska de få minst en egen text där jag skärskådar dem.

Att jag inte har skrivit något i bloggutmaningen #blogg100 på tre dagar får räknas som ett mycket litet bakslag i livsperspektiv. Jag hade inget tydligt mål om att "lyckas" då det finns för mycket annat som tar energi. Det vore i och för sig spännande om jag skrev 100 texter på 100 dagar, men det måste inte nödvändigtvis ske varje dag.

#blogg100

#loggbok42

#dag15

Underhållning med inslag av besvikelse

Icke-kvalitativ fredagsunderhållning: Chips och läsk framför Let´s Dance. Jag har verkligen gillat detta tv-program och följt det mer eller mindre sen starten, men nu är det visst elfte säsongen. Det känns trött.. fortfarande gamla sexistiska skämt... lite skämskudde... och en ny sammansättning på juryn som gör att det goda samspelet inte finns kvar. Saknar domare Dermot! Nu har det sammantaget blivit mer kyligt och själlöst. Till och med det värsta tramsandet var att föredra, nu känns det mer ansträngt faktiskt. Dansen finns kvar i alla fall och det är fortfarande lite intressant att kolla på, tack vare de duktiga proffsdansarna.

#Blogg100
#Loggbok42
#Dag11

Min paus: Mediyoga

Figuren "Courage".
Jag hittade henne nyligen i en butik,
just när jag behövde mod och inspiration.

Det finns vanliga dagar och så finns det märkliga dagar. Det här var en märklig dag som gärna får försvinna i glömska bortsett från en sak som ägde rum mellan 17 och 18. Jag går på medicinsk yoga sen i höstas och idag fick jag släpa mig dit. Jag hade dock vissa förhoppningar eftersom jag bytt grupp och idag skulle testa den nya ledaren för första gången. Det är en person som etablerat medicinsk yoga och Mediyogainstitutet i Sverige. Han var bra och jag var nöjd med att jag fick min paus från allt brus inklusive ett ryggträningspass. Det är så praktiskt att träningslokalen ligger tio minuters gångväg från min lya. Utmaningen nu är att få in de här stillsamma övningarna i vardagen!

#blogg100
"loggbok42
#dag10

Den effektiva bloggen

Privatbloggig bild.

• 175 kronor lyx i form av en ny bodylotion. Min 40+-filosofi.
• 10 gröna ljus då ljus tillsammans med tulpaner gör lyan varm. Och jag gillar grönt.
• 1 tidning Tara som jag utgör målgrupp för. Minus den framgångsrika karriären och familjen. Har läst den här sortens tidning sen jag var 35 = lillgammalt. 
• 100-tals dagar längst fram i olika klassrum då jag bar silversmycket på bilden som jag fått av min syster. Det påminner mig om en stark och spännande tid! Det har inte använts på länge, men jag ska byta ut det slitna snöret och ta fram silverputs. 
• En gedigen tidning i storformat från Blank Spot Project kom i brevlådan idag. Jag är medlem i denna medborgarfinansierade journalistiska rörelse. Det måste vara det bästa som hänt journalistiken på länge! Rekommenderas för den som är intresserad av världens berättelser. (Se länk ovan.)

#blogg100

#loggbok42

#dag9

Vikten av att bryta vanor

Biblioteksfynden.

Jag blir alltid lika nöjd när jag lyckas bryta vanor. Nu tänker jag inte på en specifik vana utan snarare mönstret av rutinartade handlingar i vardagen. Ibland kommer jag på mig själv med att inte har brutit vanor eller prövat något nytt på länge. Tristesskänslan som uppstår då!

Man går samma vägar, ser samma saker omkring sig, söker upp samma platser, handlar i samma affärer, går till samma tunnelbanestationer och så snurrar det på vecka för vecka...

Det är alltså inte de stora livsavgörande sakerna det handlar om (även om jag vill förändra där också) utan de små vanorna som bildar vardagslivets kitt. Rutiner är nödvändigt, man måste ha något att luta sig emot för att minimera antalet beslut och skapa viss trygghet, men det är i värsta fall själsdödande att aldrig bryta av. Det beror antagligen på vilken sorts person man är. Själv är jag Vattuman, vilket jag såklart tar jätteallvarligt...

Ofta är det slumpen som gör att jag provar något nytt i det lilla. Ibland har jag som projekt att göra något litet nytt varje dag, men det glömmer jag snabbt bort!

Idag på väg hem till lyan skulle jag ta tunnelbanan från Östermalmstorg, vilket jag ofta gör. Men först ville jag ha en kaffe och bestämde mig för att stanna vid den stora kaffekedjan, som är belägen så att man kan studera framrusande trafikanter. Jag har aldrig fikat där tidigare eftersom det är så lite plats att sitta på, men nu såg jag en skylt där det stod; "ta gärna med kaffet en trappa upp". Till biblioteket? Ja, så var det faktiskt. Att fika i det kommunala biblioteket ovanför var tillåtet och nu besökte jag för första gången denna filial som jag passerat så många gånger.

Resultatet? Jag hittade en bok om ett ämne jag är intresserad av: Introvert och extrovert personlighet. Sen kollade jag in dvd-filmer (ja, sånt finns ännu) och var annars än på ett bibliotek skulle man skylta med en tysk film? Det passade perfekt för mig som känner att jag vill öva och använda min tyska mer. I två veckor får jag låna filmen, tänk vilken generös institution biblioteken är!

Att göra ett litet avsteg från det vanliga idag var framgångsrikt. Mer sånt.

#blogg100
#loggbok42
#dag8

När nyheter blir spam och jag drunknar i skvaller

En måndagskväll i mars kommer jag på mig själv med att ha traskat omkring en timme vid kändisskvallrets avgrund, ja ni vet säkert var någonstans. Det är inget jag är stolt över, men mer glamoröst blir det inte vissa dagar för denna 42-åring. Nyfikenheten tar överhand och jag följer sporadiskt vissa personer, vars livsöde gripit tag i mig. Men det är en hårfin gräns mellan sociologisk studie och smaklös frossa.

Adjö till kvällstidningarna?

Jag älskar tidningar av alla slag, det är nästan en besatthet. Papper är att föredra, men jag har såklart accepterat de digitala versionerna... Sen en tid tillbaka går det dock knappt att slösurfa på kvällstidningarnas sidor, eftersom reklamen är olidlig liksom tv-inslagen. Jag förstår faktiskt inte det här med att tidningarna måste göra nyhets-tv. Varför är det nödvändigt? För reklamfilmerna? Vilken är den primära målgruppen? Är det yngre som inte orkar läsa en en enkel tidningsartikel av kvällstidningstyp? 

Herregud, jag låter som en gammal Svenska Dagbladet-prenumerant! I alla fall som de lät 1997 när jag sommarjobbade på tidningens kundtjänst, men jag undrar uppriktigt om det finns en allmän efterfrågan på kombon tidning+tv+webb.

Jag får väl anta det. Själv klickar jag genast bort artiklarna av ren motvilja och sänker förfärat volymen om jag missat det, för att slippa höra en ung stackars journalist med lam röst läsa något telegram ackompanjerat av nyhetsbyråbilder, bara för att denne har tvingats bli "multimediareporter" i nutidens medielandskap. (Okej, inte alltid så illa, men tillräckligt ofta.) Nämnda jobbtitel känns som ett mardrömsord som jag sett i annonser ibland. 

Textmänniska flyr till Twitter

Jag har inget emot webb-tv generellt, det vore ju absurt, och jag minns exempelvis att en tidning hade den förmodligen bästa politiska debatten i den senaste valrörelsen, men just detta att varenda "senaste nytt" som toppar kvällstidningarnas webbversioner måste ha "tv+live" inklusive reklambanners. Ett behov eller krav på rörlig bild slår ut de hantverksmässiga texterna och det gillar inte en textmänniska som jag. De nyheter jag hinner bli nyfiken på kollar jag istället upp i någon annan kanal, förmodligen på Twitter.. Säga vad man vill om detta sociala medium men jag blir i dagsläget inte påtvingad någon annans skrikande koncept. Att andra röster skriker högt på Twitter är förvisso ett problem i längden, men det är också en annan historia.

#blogg100

#loggbok42

#dag7

Edit: Ovanstående är främst en betraktelse över att jag nog är på väg att sluta läsa de klassiska kvällstidningarna digitalt. Det betyder inte att jag "på riktigt" inte förstår varför utvecklingen ser ut som den gör med pengar, konkurrens och tittarsiffror. Jag tror inte att mediehusen sörjer om min målgrupp försvinner. Sen finns det andra sammanhang där jag tycker att tv på webben fyller en bättre funktion, men jag vill gärna välja i vilken form jag tar till mig information - inte översvämmas av filmklipp så snart jag ser en intressant tidningsrubrik. Får i alla fall ge Aftonbladet att det ännu är förstakälla när något just har hänt.

#Blogg100 - några reflektioner

Idag hade jag tänkt att berätta om min digitala detox - i miniformat. Men jag suger på den karamellen eftersom några livsnödvändigheter kom emellan den här söndagen.

Nu har jag istället ögnat igenom några texter från #blogg100-deltagare.
Kolla in länken ovan om du vill botanisera inom bloggosfären 2016! (Säger man ens bloggosfären idag?)

Det känns kul med den potentiella gemenskapen och jag hoppas att jag tar mig tid att interagera en del. Risken finns att bli lite ego i sin ambition att ro detta i hamn, men annan läsning kan i bästa fall bli en bonus. Kanske hittar jag någon likasinnad, några inspirerande tankar eller bara underhållning för stunden?

Jag trodde att jag skulle vara udda med min personliga "lilla ansats", eftersom jag är kommunikationsfärgad från arbetslivet. (Läs: skrivhämmad privat numera.) På Twitter fick jag först intrycket att det främst är medieskribenter och dylika som bloggar för att boosta sin yrkesroll och sitt befintliga skrivande, men det kanske snarare är tvärtom? Vanligheten triumferar! Mentalt befinner jag mig någonstans mittemellan, men i praktiken är det bara jag själv och ingenting annat. Ingen verksamhet, ingen sajt, ingen SEO. Nåja, var jag är någonstans om 90 dagar återstår att se... Trots osäkerhet är jag nöjd med att jag valde att delta.

Initiativtagare till #blogg100 är journalisten och den digitala entreprenören Fredrik Wass som verkar vara en kreativ och inspirerande person.

#blogg100
#loggbok42
#dag6

Status kultur & lite Tyskland

Jag håller fortfarande på att "skriva upp mig" i bloggutmaningen #blogg100. Det finns gott om idéer till innehåll, men ämnena kräver tid och energi för att bli bra texter, så jag börjar snällt mot mig själv. Lördag kväll snuddar främst vid kulturell konsumtion.

En box värd sitt pris.

Bäst på tv (tablå-tv/linjär tv): Deutschland 83. Tack, public service! Tyska serier är som exklusiva pärlor, de visas vid vissa festliga tillfällen. Sist var det Weisensee, nu den här coola produktionen. Rekommenderas starkt! Sista avsnittet visades nyligen och bara några avsnitt ligger ännu kvar på SVT Play, men spana efter en ny chans om du inte sett den. Ett plus för musiken från 80-talet. 

Bästa tv-serie: Den enda jag har sett, av alla omtalade amerikanska serier, är House of Cards. För mig är binge-watching något nytt, men jag ser både nöjet och faran i beroendet... Igår tog jag mig an den fjärde säsongen och nu har jag umgåtts med karaktärerna nästan ett dygn. En härlig verklighetsflykt, även om den här säsongen var svagast i mina ögon. Bäst var ettan och tvåan. 

Inte helt otippat var min förra favoritserie Vita Huset (The West Wing), men det är ju ett tag sen. Politik, makt, relationer, smarta dialoger, bra skådespelare - allt bidrar. Överväger nu att avbeställa Netflix innan jag hittar något nytt; sånt här har jag inte tid med... 

Senast lästa bok: Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag har ett stort motstånd mot att börja läsa vanliga böcker. Inte av ointresse, tvärtom är det en del av min identitet att jag är en läsande person. Jag har enligt uppgift läst sen jag var fyra år och jag älskar böcker! Även de fysiska verken - vackra och kreativa omslag, titlar, möjligheterna de erbjuder, människorna jag får möta, resorna jag får göra, världar jag aldrig hade nått... Jag suktar efter innehållet, men har ack så svårt att få ro och komma igång med klassisk läsning. Koncentrationssvårigheterna tycks enorma när det gäller den här typen av fokus! Men så förra helgen hade jag fått nog av allt och hade en sociala medier-paus i 1,5 dygn. Det upplevelsen ska bli en egen text, men då fann jag i alla fall utrymme, och för att inte ta mig vatten över huvudet började jag där motståndet var minst: Hos den flitigaste podcastduon, som jag redan "känner" väl.

Bio vid Potsdamer Platz i Berlin.
Viss revansch efter misslyckat museiförsök.

Senaste biofilm: Bondfilmen The Spectre på en biograf i Berlin i november. Egentligen skulle jag ha gått på det tyska filmmuseet den där regniga söndagen - jag hade laddat för att det äntligen skulle bli av. Femte gången i Berlin, jag gillar film, jag gillar tysk nutidshistoria och det tyska språket... Men så kommer jag till glasbyggnaden vid Potsdamer Platz bara för att konstatera att det är omöjligt! 

Jag kämpade med mig själv, trampade oroligt fram och tillbaka vid kassan, men det gick inte. Hindret? En hiss med glasväggar åt alla håll från golv till tak var vägen upp till museet. Alternativt en helt öppen trappa, där man såg ner i avgrunden när man skulle ta sig till husets övre plan. Så sjukt! Ja, det kanske är jag som är sjuk, men har de inte tänkt någonting på höjdrädda fobiker? Min höjdskräck har på senare år börjat få knepiga konsekvenser. (Som jag ska återkomma till.) Med andan i halsen gav jag upp museet och kastade mig istället in i en biosalong på andra sidan gatan för att se nämnda Bondfilm. Det var ett ytterst otypiskt val för att vara jag - åtminstone jag i eget sällskap, men vilket perfekt söndagshäng det blev. Sånt här ska jag se oftare, var min belåtna reaktion. Ikväll har jag visst chansen när en annan Bondfilm visas på fyran, men det där med reklam mitt i en film känns ju passé.

Här skulle jag kunna fortsätta med kulturyttringar från populärt till smalt, men det skulle bli en evighetstext och dessutom har jag lagt av mig på kulturfronten. 

#blogg100
#loggbok42
#dag5

Bästa formen av underhållning

Nu är det dags: Fjärde säsongen av House of Cards är här och fredagskvällen är räddad! Det blir jag i soffan, Ben&Jerrys och de politiska intrigerna ledda av fantastiska Kevin Spacey och Robin Wright. Även Joel Kinnaman kommer att dyka upp! Mys väntar.

#blogg100

#loggbok42

#dag4

Det banala blir allt

Jag minns en tid när jag bara kunde skriva om banala saker. Trivialiteter. En skenbart harmonisk dekor till en tillvaro som var förtvivlad. Samtidigt är dessa banaliteter viktiga och inte alls värda förakt; tvärtom är de i sin litenhet ofta ett kitt som håller samman ett liv under svåra tider.

Nyss skrev jag om tulpaner, men den här gången fanns det ingen djupare tanke bakom. Jag ville bara sätta ord på det faktum att jag misstänker en allergi, och berätta att jag älskar tulpaner. Men jag älskar dem inte mer än att jag skulle släppa tulpanerna om det ställdes på sin spets - om jag fann någonting viktigare att älska.

#blogg100
#loggbok42
#dag3

Allergisk mot det viktigaste?

Vecka ut och vecka in köper jag en bukett. Det måste ha börjat tidigt den här säsongen, men jag behöver dem mer än någonsin: Tulpanerna!

Färgerna varierar efter humör, men jag gillar allihop. Jag har varit en flitig tulpanköpare sen jag blev med singelhushåll, och det är ett tag sen.

Men så den senaste tiden har jag känt en irritation i näsan. Inte så liten heller - ofta snorar jag på morgnarna och senare på kvällen. Jag nyser och ögonen kliar lite grann. Bara lite väl? Jag vill inte vara allergisk! Och framför allt vill jag inte vara allergisk mot tulpaner - de är ju det viktigaste jag har. De är åtminstone en av huvudfaktorerna i det där som rekommenderas under knepiga tider: "Ta hand om sig själv".

Kan det vara något annat i lyan jag är allergisk mot? Förr i tiden misstänkte jag damm och kvalster, men den här senaste reaktionen började nyligen - kanske i januari. Kanske med tulpansäsongen... 

Jag låter mig dock inte hindras i mina blomsterköp. Nu har priserna sänkts på tulpaner och en lila bukett för 40 kronor står och lapar vatten i sin kruka på fönstrets marmorbräda. 

Kanske vårens mest instagrammade typ av motiv.
Förra veckans skörd inklusive presenter.

#blogg100

#loggbok42

#dag3

Hur jag löser ett test och avslöjar en 42-åring

100 bloggdagar. De oändliga möjligheternas gjorde mig handlingsförlamad redan under dag 2. Vilken ände skulle jag börja i? Det är lätt att drabbas av prestationsångest och perfektionism, men som tur är känner jag till botemedlet: Skriv! Ju mer jag skriver, desto lättare kommer det att gå. Ringrostigheten kommer att ge vika och favoritteman kommer att utkristallisera sig.

Alltså: Häromdagen var jag med i ett test. Det var ett seriöst användartest av en ny webbsajt; en betaversion. Jag fick skriva på ett papper om att inte yppa några hemlisar för någon annan - vem som nu skulle vara intresserad. Jag jobbar inte med webbplatser längre, men det var i och för sig inte länge sen, så jag var en ambitiös testare som klagade över minsta frågetecken i användarvänlighet. Till och med den centrala rubriken på startsidan tyckte jag var feltänkt. 
Bredvid mig i rummet fanns en stor väggspegel, som på den andra sidan var ett fönster - precis som hos polisen. I filmer är det i alla fall så, men jag antar att det stämmer med riktiga förhörsrum? Någon eller några bakom spegeln studerade mitt beteende, hur jag gick tillväga när jag skulle använda den nya sajten, och vad jag sa till testledaren som satt bredvid mig. 

Poängen med historien är dock denna: I början av testet svarade jag muntligt på några frågor. Ålder? 42 år, sa jag. Det hade jag aldrig sagt till någon förr. Driver du med folk? kände jag inombords. Vem är människan du refererar till?

Nu har jag en uppgift: Jag ska skapa mig själv som 42-åring, jag ska ge konturer till en suddig gestalt. Men ha förtröstan eventuella läsare! Jag är inte enbart intresserad av identitetsfrågor - jag är i högsta grad intresserad av samhällsfrågor och utveckling i ett större perspektiv. Utgångspunkten är ändå personlig.

Särskilt besatt är jag av: mänskligt beteende, normer, livsstil och sociala koder.

Särskilt uppmärksam är jag på: politiska frågor som rör arbetsliv, arbetsmiljö, hälsa/ohälsa, utbildning och lite till.

Oftast är jag en iakttagare, men i utmaningen Blogg100 ska jag bli en deltagare.

#blogg100

#loggbok42

#dag2

Premiären #blogg100

Äntligen har jag en ny blogg! Det känns spännande. Jag har saknat en vardagsblogg där jag kan skapa vilka texter jag vill utifrån vilket ämne som helst. Nu på årets första vårdag (nåja, marsdag) är det premiär.

På Twitter läste jag om bloggutmaningen #blogg100: Skriv ett blogginlägg varje dag i 100 dagar. Det glädjer ett nostalgiskt hjärta att bloggen lever kvar trots allt - kanske under ett visst uppsving? 2010-talets sociala medier möter 2000-talets.

Det var i maj 2008 jag startade min första blogg, och sen dess har jag bloggat under olika teman, men oftast med en vardaglig prägel. Nu var det några år sen jag var aktiv men skrivtankarna har legat och grott, och för en person som är beroende av deadlines är detta ett utmärkt tillfälle.

Viktigast är att det har betydelse för mig själv. Men förhoppningsvis möter jag några nya bekantskaper längs vägen, och jag ska passa på att spana på ämnen som intresserar mig. Vilka dessa är återkommer jag till. För en dryg månad sen fyllde jag 42, därav bloggens enkla titel.

För att delta i projektet är det viktigt att jag publicerar mig medan det fortfarande är den 1 mars. Välkommen att följa med!

#blogg100

#loggbok42
#dag1