Stadsskadad

Traditionellt påskpynt. Kontrasten mot mitt liv är slående.

Dagens mest exklusiva: Tystnaden som hörs - ja, den hörs! - när jag ensam sitter vaken i det vackra huset på landet. Jag glömmer detta: Hur verklig tystnad känns. Detta är mitt favoritläge, jag älskar riktigt tystnad. Först susar det lite i öronen när bruset lägger sig, sen skapar tystnaden ett vilsamt skydd för öronen. För hjärnan. Och för kroppen.

Ändå: Jag har visserligen rest lite idag, men så överdrivet bullrigt har det inte känts. Inget oväsen som har stuckit ut, inga direkta rop och skrik. Men ljudet är ju där jämt och jag känner mig plötsligt stadsskadad. I citykärnan och på Centralstationen är det såklart lite buller, även om man vant sig vid att stänga av, följa strömmen och ha sitt eget mål för ögonen. Det stör inte direkt, någon tankeverksamhet behövs inte i förhållande till ljuden. Jag säger visserligen hej till tystnaden och pustar ut när jag kommer hem till min lya i utkanten av stan, men då lever jag också i tron att det är tyst. Det är ju så stillsamt där jag bor. Men det är aldrig som nu, aldrig som i denna sena kvällstimme på det så kallade landet. Det märks alltså inte förrän jag lämnar stan, och då påminns jag: Äkta tystnad är frihet.

Dagens mest alienerade: Här i huset står ett fint påskris, som jag förevigade ovan. Jag säger uppskattande: "Har du köpt ett påskris!" Svaret: "Jag har plockat det."
Plockat riset själv? Var då, i skogen? Burit hem under armen? Letat fram påskfjädrar från en låda i ett skåp och omsorgsfullt satt fast?

Dagens lataste singelkonsument: "Imorgon tänkte jag att vi skulle äta kycklingpytt", får jag höra. "Så gott!, säger jag och tänker att det var praktiskt ordnat när vi bara är två. I min enfald ser jag en fryspåse framför mig med en ny sorts pytt. I verkligheten ska kycklingpytten tillverkas från ett recept urklippt från ett tidning.

Hjälp, jag har inte kontakt med något äkta längre. Hjälp, jag är stadsskadad.

#blogg100
#loggbok42